Onsdag 7/3
10:00 Ankomst och inkvartering på FoU
10:30 Inledning
11:00 Tropicarium
12:45 Lunch på Restaurang Safari
13:30 FoU: Föreläsning om varför och hur man studerar etologi, introduktion till grupparbete
14:30 Aparium
15:00 Etologisk studie
16:45 ca Egna aktiviteter
En sammanfattning av vår första dag på Kolmården
Vår resa till Kolmården började med en tidig morgon för alla. Så tidigt som 5 blev en del av oss upptvingade, andra hade turen att få sova ”ända” till klockan 6. Bussen skulle nämligen lämna skolans parkering klockan sju. Var man inte där, fick man inte komma med.
Lyckligtvis hann de flesta dit, och bussen kunde påbörja färden med endast en försening på tio minuter. Det var en uppsluppen stämning bland de 26 eleverna på bussen, alla var förväntansfulla för vad som väntade oss när vi väl var framme.
Strax innan tio gick vi in genom dörrarna till forsknings- och utbildningscentrum på Kolmården, där vi möttes av en uppstoppad varg, en lika uppstoppad tiger och det imponerande stora skelettet från en giraff. Nästa dörr kantades av horn, och bakom den gömde sig en sal som vi nu ser som vårt uppehållsrum och vår matsal. Kranier från hjortar, kor, bockar, giraffer och andra horndjur hänger längs väggarna och ger rummet en märklig blandning av djurkyrkogård och en lite för stor jaktstuga.
Strax innan tio gick vi in genom dörrarna till forsknings- och utbildningscentrum på Kolmården, där vi möttes av en uppstoppad varg, en lika uppstoppad tiger och det imponerande stora skelettet från en giraff. Nästa dörr kantades av horn, och bakom den gömde sig en sal som vi nu ser som vårt uppehållsrum och vår matsal. Kranier från hjortar, kor, bockar, giraffer och andra horndjur hänger längs väggarna och ger rummet en märklig blandning av djurkyrkogård och en lite för stor jaktstuga.
Det första som stod på vårt schema var introduktionen där vi fick veta lite om vad vi har att vänta oss under våra tre dagar här på Kolmården. Nästa stopp var Tropicarium där vår grupp på 26 delades i två för att få ut det mesta möjliga av turen. Vi tvåor gick tillsammans och började i regnskogsavdelningen. Redan första inhägnaden fångade allas uppmärksamhet, bakom de stora glasrutorna fanns minimala silkesapor som sprang fram och tillbaka över säkert tjugo gånger större ödlor. Men nästa ”attraktion” var ännu bättre, då vi fick gå över en liten bro i vad som skulle kunna vara världens minsta regnskog. Apor av storleken större hoppade från topp till topp av de små träden, skrek i ljusa pip och verkade uppriktigt nyfikna på oss stora, hårlösa saker.
”Var försiktiga, de här rackarna har ingen känsla för personligt utrymme” varnade vår guide oss och delade därefter ut vindruvor för de som vågade mata aporna ur handen. Den delen av vår grupp som vågade stå där räckte godmodigt fram händerna med de lockande godsakerna. Med ens närmade sig aporna, klättrade ner och satte sig på grenarna. Försiktigt sträckte de ut en hand eller ett huvud, norpade åt sig en vindruva och var sedan borta i ett kick. Vissa av de små hoppetossorna var verkligen fräcka och slängde sig på axlar, bröstkorg och huvud för att få tag i den söta frukten. Det var verkligen en härlig, och väldigt märklig känsla att känna den där pyttelilla handen röra vid din och se de små ögonen se på dig som om de bad om lov.
”Var försiktiga, de här rackarna har ingen känsla för personligt utrymme” varnade vår guide oss och delade därefter ut vindruvor för de som vågade mata aporna ur handen. Den delen av vår grupp som vågade stå där räckte godmodigt fram händerna med de lockande godsakerna. Med ens närmade sig aporna, klättrade ner och satte sig på grenarna. Försiktigt sträckte de ut en hand eller ett huvud, norpade åt sig en vindruva och var sedan borta i ett kick. Vissa av de små hoppetossorna var verkligen fräcka och slängde sig på axlar, bröstkorg och huvud för att få tag i den söta frukten. Det var verkligen en härlig, och väldigt märklig känsla att känna den där pyttelilla handen röra vid din och se de små ögonen se på dig som om de bad om lov.
Vi fick mata ännu en grupp mini-apor, se på de fascinerande mungorna, samt höra en uppfodrande föreläsning om den så ofta sedda dåliga hanteringen av djur.
”Det finns två sätt att älska djur” menade vår guide ”antingen älskar man djuret för vad de är, eller så älskar man djuret för vad man önskar att det var”.
”Det finns två sätt att älska djur” menade vår guide ”antingen älskar man djuret för vad de är, eller så älskar man djuret för vad man önskar att det var”.
Näst på tur var reptilerna. Hårresande stora ormar, dödligt giftiga mambor, alligatorer och andra, mer eller mindre skrämmande reptiler förtrollade och skrämde oss ett tag därefter. Sedan följde akvarieadelningen, där vi fick mata Pacu Pirayor, en nattsvart, fruktätande släkting till den skrämmande pirayan man hört så mycket om. Den elektriska ålen var fascinerande, men inte som vi väntat oss. Inte slog det några blixtar om den, men ett tydligt fräsande hördes. 600 volt kunde skickas rakt ut i vattnet, guiden sa upprepade gånger att det gjorde förfärligt ont att bli elektrifierad av den förvånansvärt stora, elektriska ålen. Vi fick veta en hel del om havets många fantastiska färger, former, fiskar och framförallt faror. Vi fick se hajar och en rocka vid namn Billy. Rocka Billy.
Slutstationen på Tropicarium var matning av rockorna. Det var minst sagt en märklig känsla, de är så varma och så mjuka och även när deras ”vingar” bryter ytan, fortsätter de flaxa och stänker därmed ner alla som vågar komma nära nog att mata dem.
Det bästa och värsta hittills är nog backarna. Ni skulle se det! Man kan tycka att man har sett backar, men Kolmården är en berg-och-dalbana av backar. Bara idag har vi fått gå uppför, och nerför ett mördande spår av backar. Inte behöver man oroa sig för att gå upp i vikt på grund av allt godis.
Lunchen åt vi på restaurang, en väldigt, väldigt mysig en. Sedan var det tillbaka nerför de hemska backarna, flera av oss tackade vår lyckliga stjärna för att isen smält bort och man fick ordentligt fäste.
Lunchen åt vi på restaurang, en väldigt, väldigt mysig en. Sedan var det tillbaka nerför de hemska backarna, flera av oss tackade vår lyckliga stjärna för att isen smält bort och man fick ordentligt fäste.
Innan resan bar vidare till aphuset hade vi en snabb genomgång om vad etologi är. Vi tvåor kunde förstås allt redan (ja... nästan), men de stackars ettorna behövde en del kunskap också. Det här är ju en tredagars etologikurs, och på den ska vi studera en individ inom en viss art (i vårt fall apor) och sedan dokumentera detta för att komma fram till huruvida det ena beteendet eller det andra är viktig och så vidare. Framförallt är det övning för framtida studier.
Så det var tillbaka uppför och nerför de hemska, hemska backarna för att komma till aphuset. Tro mig, det luktar verkligen apa där. Till en början var stanken nästan förblindande, men ganska snart vande man sig. Aporna var helt klart värt det. Vi hade att välja mellan schimpanser, gorillor och gibbonapor att studera. Gibbonaporna höll sig utomhus, så den goa men stinkande värmen var bara för oss som valde att hålla koll på schimpanserna eller gorillorna. Schimpansbeståndet var stort och livligt. Claudius, ledarhannen, ville gärna visa sig stor och stark, och de andra schimpanserna var ju inte långt efter med att spexa. Ungarna for kors och tvärs, retades, åt och var som barn är mest. Gorillorna var betydligt lugnare, betydligt färre och hade inte alls samma behov av att visa upp sig som schimpanserna.
Så det var tillbaka uppför och nerför de hemska, hemska backarna för att komma till aphuset. Tro mig, det luktar verkligen apa där. Till en början var stanken nästan förblindande, men ganska snart vande man sig. Aporna var helt klart värt det. Vi hade att välja mellan schimpanser, gorillor och gibbonapor att studera. Gibbonaporna höll sig utomhus, så den goa men stinkande värmen var bara för oss som valde att hålla koll på schimpanserna eller gorillorna. Schimpansbeståndet var stort och livligt. Claudius, ledarhannen, ville gärna visa sig stor och stark, och de andra schimpanserna var ju inte långt efter med att spexa. Ungarna for kors och tvärs, retades, åt och var som barn är mest. Gorillorna var betydligt lugnare, betydligt färre och hade inte alls samma behov av att visa upp sig som schimpanserna.
Middag och kvällsaktiviteter ägde rum och håller fortfarande på i vår ”jaktstuga”. Folk sitter spridda och spelar kort, pratar, dricker te eller ringer hem. En del har gjort restprov redan ikväll. Det är en hemtrevlig och mysig stämning, och jag har en känsla av att när dessa tre dagar är över kommer jag sakna dem förfärligt. Men än är det två dagar kvar, delfiner, vargar, apor, tigrar och mycket mer står än att vänta. Det enda ingen av oss ser fram emot är backarna... dessa hemska, förfärliga, mördande men ack så nyttigt motionerande backar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar